Det är hon som vill inte bli lagd i sängen, inte bli lämnad ensam och inte sova å jag som inte orkar bära i evigheter, inte vill påbörja nån vana att nån måste va i sovrummet varje kväll och inte vill avbryta nattandet när det väl är påbörjat. Jag bär, hon lutar sej mot mej, jollrar, sparkar med benen och gäspar. Lutar mej ner för att lägga ner henne och hon kramphåller sej fast. Bär ett tag till, lägger ner, hon stortjuter och sätter sej upp. Stryker på huvudet, ryggen, kinden. Lugnar, nynnar å pratar. Hon blir lugn. Går ut genom dörren...å stortjut. Några upprepningar å sedan tar irritationen "men ligg där å skrik da...jag bryr mej inte" å det dåliga samvetet "fruktansvärda mamma" över ens kropp.
En och en halv timme senare, med samma inre kamp, går jag för hundrade gången in på rummet, stressad och frustrerad å med inget tålamod kvar. Med snor å tårar fulla ansiktet står lilla illvrålet i fotänden och hickar fram "mam ma...mam ma". Den värsta mamman är visst ändå den bästa mamman å efter en massa förlåt, pussar, kramar, bärande (hej ryggfraktur!) å mera pussar går det äntligen bra att somna...helt slut av allt gråtande och hickande. Å plötsligt är hon inte alls till salu längre...plötsligt vill jag ta upp henne igen, stryka över håret, snusa henne i nacken å pussa på kinden. Frustrationen är borta å all kärlek som nyss kändes långt bort ligger i en tår i ögat. Mammas älskling. Du får aldrig försvinna från mej.
