2011-03-27

insikt är kunskap

Det är hon som vill inte bli lagd i sängen, inte bli lämnad ensam och inte sova å jag som inte orkar bära i evigheter, inte vill påbörja nån vana att nån måste va i sovrummet varje kväll och inte vill avbryta nattandet när det väl är påbörjat. Jag bär, hon lutar sej mot mej, jollrar, sparkar med benen och gäspar. Lutar mej ner för att lägga ner henne och hon kramphåller sej fast. Bär ett tag till, lägger ner, hon stortjuter och sätter sej upp. Stryker på huvudet, ryggen, kinden. Lugnar, nynnar å pratar. Hon blir lugn. Går ut genom dörren...å stortjut. Några upprepningar å sedan tar irritationen "men ligg där å skrik da...jag bryr mej inte" å det dåliga samvetet "fruktansvärda mamma" över ens kropp.

En och en halv timme senare, med samma inre kamp, går jag för hundrade gången in på rummet, stressad och frustrerad å med inget tålamod kvar. Med snor å tårar fulla ansiktet står lilla illvrålet i fotänden och hickar fram "mam ma...mam ma". Den värsta mamman är visst ändå den bästa mamman å efter en massa förlåt, pussar, kramar, bärande (hej ryggfraktur!) å mera pussar går det äntligen bra att somna...helt slut av allt gråtande och hickande. Å plötsligt är hon inte alls till salu längre...plötsligt vill jag ta upp henne igen, stryka över håret, snusa henne i nacken å pussa på kinden. Frustrationen är borta å all kärlek som nyss kändes långt bort ligger i en tår i ögat. Mammas älskling. Du får aldrig försvinna från mej.

4 kommentarer:

Annelie sa...

Jag känner mig dig. Jag skulle ha kunnat skriva samma rader flera gånger om. Det går över, jag lovar. Men det är så fruktansvärt frustrerande då man är mitt upp i det.

Å du är inte den värsta mamman, du är Hedvigs allra bästa.

Kram!

Mamsing sa...

Att vara förälder är ett ständigt balanserande mellan "rätt" och "fel". Ett balanserande mellan vad hjärnan säger och vad hjärtat säger. Det dåliga samvetet ligger där på lur både en och två gånger. Svaret är inte alltid givet. Man får lyssna till sin inre röst och helt enkelt göra så gott man kan - det kommer man långt på. Kram och vi ses snart.

Elina och co sa...

Underbar bild! studentskyltvarning på den! Om det är till någon tröst så är varken du eller H särskilt märkliga. Varken ur ett utvecklingspsykologiskt eller småbarnsförälder-sätt. Det är inte lätt att vara förälder, heja på Linda!

Kram E

Marita sa...

Känns väldigt bekant det du skriver, trots att det är åtskilliga år sedan "mina ungar" satte mitt tålamod på prov och inte räckte mitt tålamod så långt som ditt. Bamsekram till Hedvigs bästa mamma.