Ibland undrar jag vart tiden tar vägen å varför det känns som att jag inte får nått gjort. Idag har jag strosat runt med min förkylning är inte helt borta så det går lite långsamt att påbörja nått projekt. Kurry ligger på soffan å tar igen sej efter ännu en episod av frånvaro. Hedvig däremot, hon tar vara på tiden som om det vore hennes sista dag. Här är 30 minuter av hennes vardag. Jag blir alldeles matt!
Mellan soffan och bordet kan man ju sitta. Det är aningens trångt, vilket jag flera gånger påpekat, men det är ibland som att prata med en vägg så för tillfället sjunger jag en sång och kompar mej själv med handklapp.
När mamma tittar bort får jag syn på mobilen som ligger helt oskyddad på soffan. Rätt tillfälle kommer inte, det skapar man själv...så jag tar den.
En stund senare råkar den visst hamna under soffan så jag kryper iväg mot mammas knä istället. Ni ser ju, det är så trångt att man får elektriskt hår bara av å tänka på det.
Oj, va datorn här? Kanske ska passa på att smyg-facebooka lite på mammas användare innan hon ser vad jag håller på med.
Mobilen? Ingen aning, har inte sett den alls idag faktiskt...
(hehehe)
Error på datorn? Titta inte på mej, jag fattar ju inte ens hur sånt där funkar.
(hehehe)
4 kommentarer:
Vilken underbar bildserie :) Skrattade så tårarna rann och höll på att sabba den omsorgsfullt ditmålade mascaran. Små barn har ju elastiska armar, är ibland snabbare än ljuset och alltid helt oskyldiga till alla brott. Puss på dig mormors lillkråka.
Välkommen in i den aktiva åldern, i den får man minimalt med saker gjort annat än att övervaka! :)
Hej Hedvig, det ser ut som, O solo mio mellan soffan o datorn. Bra jobbat att hålla mamma vid liv. Kram på er från Yngve o Marita
Jag älskar hur du skriver!! Och jag älskar sötungen ni har! Trots det statiska håret är det ju inga problem med hår i ögonen, hon har ju liksom ett inbyggt diadem i form av virveln. :) Nästa gång vi ses ska jag sjunga opera med Heddan. Kram till familjen!
Skicka en kommentar