jag å min katt

Det pågår ständigt en ojämn kamp mellan mej å min katt. Dagens utmaning låg i att påminna utekatten (som han tjatat till sej att få va) att han faktiskt är en utekatt. Termometern visar ynka -7,8 grader och jag menade att det var ett rimligt gradantal för en utekatt att vistas i, åtminstone någon timma. Jag kan förstå hans argument när det är -15 och liknande men det här liknar ju ingenting. Som katt har han ju den här inneboende ångesten med ute/inne-kampen så jag tänkte att sätter han sej vid dörren ska jag helt sonika lyfta ut han å på så sätt hjälpa han att komma över ångestkampen genom att jag väljer åt han. Vad jag inte visste var att detta nya initiativ från min sida skapade en ännu kraftigare ångest, nämligen ångesten över den förlorade viljan. Den visade sej även mycket påtagligt för mej som utomstående, mer specifikt som utfällda klor omsorgsfullt placerade i min hud och framförallt runt min aorta. I denna position tyckte han att vi nått samma nivå på ångeststegen så han passade mycket lämpligt på att förhandla om det här med utekatt/innekatt. What to do? Nu sitter han vid matskålen, glatt knaprandes på sina fula hårdkulor. Resten av dagen kommer han gå under benämningen tönten. Å nåde han om han så mycket som piper ett ord om spring i benen.